Skelettkvinnan

Operation Ben-brott

Kategori: Alkoholism

En felaktighet i alla påståenden kring mig.

Jag kan säga att jag ALDRIG i hela mitt liv blivit kontaktad av vare sig Australiensisk polis eller någon familj som vill att bilder jag påstås ha publicerat skall tas bort. Det har helt enkelt inte skett. Det kommer hatarna såklart aldrig tro på men så är det, det har aldrig hänt, jag har aldrig på något vis haft en sådan förfrågan eller kontakt.

Däremot har jag varit i kontakt med många olika myndigheter i olika länder i olika yttrandefrihetsrelaterade frågor, bland annat Tyskland. Men aldrig någon från Australien (däremot har en sak jag varit inblandad i varit diskuterad i Australiska senaten). Men då hade de ingen kontakt med mig och jag aldrig haft med dem.

Tro vad ni vill men så är det. Det är helt enkelt en dum myt som jag inte vet varifrån den kommer.

Därtill, när jag arresterades hade jag förändrat mitt liv. Tagit kontakt med socialen för första gången i mitt liv. Bett om hjälp för min missbruksproblematik och mycket annat. Jag började gå på olika program för att hjälpa mig och de gjorde det. Jag blev bättre och bättre, det tog längre och längre tid mellan återfallen. Jag började också sälja några av mina skelettdelar, mitt intresse för humanoosteologi hade svalnat. Hela tiden bad jag själv om vård. Jag hade förändrat mitt liv i grunden och jag rörde knappt datorn och Internet under ett års tid. Augusti 2010 tror jag att jag skickade det sista emailet med datorn under den perioden och jag åkte fast September 2012. Alltså två år(?) utan kontakter med email.

Alla hemsidor jag ägt har jag lagt ned eller misskött så att de inte existerar längre vad jag vet. Detta hände under samma tidsperiod som de övriga.

Så nu slutar vi alla prata skit. Om något fått mig till att bli en “sämre” människa är det den behandling jag råkat ut får. Jag har varit i helvetet i mina känslor och tankar kring hämnd och mycket annat. Innan jag åkte fast så var det folk som hade gjort mig illa eller vad skyldiga mig pengar jag hade innan min påbörjade förändring December 2010 då kunde jag vara riktigt grym men när jag förändrades och drogerna försvann och jag började på KBT med mera (på egen begäran) struntade jag i allt jag till och med upphörde att vara arg över saker och ting. Allt kändes så litet och trivialt men jag var nöjd (även om jag ville göra slut med min dåvarande flickvän). Tragedin September 2012 var början på en regression till gamla jag. Först började det med en jättelik sorg därefter en fruktansvärd ilska över den skada jag orsakats av falska anklagelser, uthängningar och mycket annat (det tackar jag Kristina Ehrenborg-Staffas för).

Jag ville verkligen hämnas, jag ville slakta de jag hatade och hamnade i dåligt sällskap (igen, mycket pga den utanförskap jag led av vid tillfället). Alkoholen kom in i bilden igen och ilskan styrde, jag drevs av hämnden men också vissheten om att jag hade rätt, fullständigt helt jävla rätt. Utöver att jag hade rätt i mitt rättsmål (vilket jag senare friades från griftefridsbrott i Hovrätten) hade jag också rätt att göra vad jag ville med de människor som skadat mig. Jag gick vid denna tidpunkt hos rättspsyköppenvård samt hade en övervakare. Alla var jättebra och fina människor och de märkte hur jag förföll i hat och avsky för samhället och allt och alla. Jag kallade till och med min övervakare “Du är bara inget annat än en jävla plit” och det var verkligen tragiskt att jag lät det gå ut över henne. Min övervakare är verkligen en av de finaste och mest godhjärtade människor jag träffat och hon tog min ilska och sorg på ett väldigt bra vis. Förövrigt var den rättspsykiatriska behandlingen jag dömdes till nästan identisk om inte lite slappare än den vår jag själv hade begärt innan jag åkte fast.

Men turligt nog hände en fruktansvärd sak som jag överlevde som fick mig att tänka om. Jag hade redan lämnat sådant bakom mig, det var dags att rycka upp mig igen (jag krävde av rättspsyk att jag skulle komma in varje dag och blåsa för alkohol med mera och fick göra det). Jag vann i hovrätten emot den enligt mig bevisligen lögnaktiga åklagaren Kristina Ehrenborg-Staffas och träffade en underbar kvinna som jag numera är förlovad och sambo med. Hon är min drömkvinna. Ilskan kvarstår fortfarande men den eroderar för varje dag som går, jag är snarare på väg tillbaka emot sorg igen. Hämnd av den natur jag ville förr känns avlägsen idag och jag har en kvinna jag älskar att tänka på framför mig själv. Att jag säljer mina skelettdelar idag är av samma anledning som när jag åkte fast, jag är inte lika intresserad av ämnet längre.

Ovanstående är mer öppenhjärtlig än vad någon av er Flashback fegisar skulle våga skriva om er själva. Men jag är orädd för allt, till skillnad från er som är så fega. Nätets största fegis är näthataren, så är det bara. KVL’s avbön är ett stort undantag, det var rörande läsning.

Men Flashback har bara gjort skada, jag kommer ge igen det kan ni alla vara säkra på. Naturligtvis vet jag att jag endast kan skada Flashback, hemsidan kommer bara flytta runt och fortsätta förstöra liv. Men Flashback kommer föra sig något väldigt uppenbart, ett mer repressivt samhälle vad gäller Internet. Större befogenheter till Polis vad gäller nätrelaterade brott samt ett samhälle som kommer möjligen vara bara början till slutet för Flashback och det har vi endast Flashback själva att tacka för. Frihetens dödgrävare brukar ofta vara dess profitörer och de som missbrukar den. Jag personligen skulle inte ha något emot Internetkörkort eller liknande. Jag skiter nämligen i Internet.

Flashback är inte yttrandefrihet, det är en illusion. Vilken idiot som helst borde kunna se igenom det. Jag har stått på yttrandefrihetens barrikader med risk för mitt liv mer än troligen 99,9% av de som är aktiva på forumet. Jag har vågat, jag har sagt till folk jag håller inte med dig men jag hjälper dig att få ut ditt budskap. Men jag har aldrig näthatat på det vis som Flashback gör.

Självklart kommer trollen på Flashback missförstå eller vantolka detta inlägg som hot eller hur patetisk eller sjuk jag är. Men det är så de är men de växer också upp en vacker dag.

….och livet går vidare.

Jag har haft ett kortare uppehåll med resor och annat med min älskling och vänner. Det är trevligt och alla har vi det bra. Det är riktigt roligt att bara kunna vara. Något rättsvårdande myndigheter tidigare gjort det i stort omöjligt att ha och göra. Folk är trångsynta och oförstående men alla är det inte och det är inga wannabes eller knäppskallar utan vanliga personer. Jag är praktiskt taget socialt död tack vare en sjuklig åklagares fantasier men jag har ändå en framtid.

Skadeståndet skall vara värdigt det mord jag anser staten och dess socialpornografiska åklagare genomfört på mig. Jag tänker i mitt skadeståndsanspråk påtala att jag vill faktiskt veta hur mycket ett människoliv är värt i Sverige idag. Hur mycket kostar ett liv? Den summa de kommer reducera mitt ursprungliga krav är vad ett människovärde är alltså rent logiskt värt. Den kunskapen kommer jag därefter för alltid att bära med mig.

Det är inte tillåtet att ta livet av människor och det är vad staten gjort med den person jag var. Hon är död, den person jag sedan var under en längre tid efter jag släpptes från häktet var inget annat än en spillra, en ande som idag inte heller finns kvar. Jag är numera en ny person och den jag skall ha varit känns oerhört avlägsen.

Det tragiska är att jag verkligen hade börjat få kontroll på allt och livet hade börjat fungera, som läsare kan ni inte förstå vilka framsteg och hur mycket jag hade förändrat mig innan jag greps. Men nu är det dags att gå vidare och med min hjärtans dam och mina nya vänner runt om i Sverige vet jag att jag kommer kunna göra det.

Glada hälsningar till alla 🙂

Internet som en fälla – Leva i verkligheten

Ja, så är det för många tragiska figurer. Datorerna har tagit över deras liv, Internet har förslavat dem. Visst Internet är på riktigt också och det som sker på Internet kan och får många gånger konsekvenser i livet utanför Internet. Men det är också mycket av min poäng.

En del individer blir så fångade av sina Internetliv att de förlorar sin existens så fort de inte är på Internet. Det är mycket tragiskt, oftast beror de på olika stigman som kroppsliga lyten, vikt, sexualitet, hudfärg men mycket ofta social fobi eller vad man nu kan tänka sig eftersom på Internet är du precis vem du än vill. På Internet kan du också säga det du verkligen vill utan…vad du tror…konsekvenser. På Internet är du din egna främsta avatar, eller jag. Där du är blyg och tillbakadragen utanför Internet så är du stark och kaxig på Internet, och kanske rent av en moderator eller driver något forum eller hemsida.

Internet har många positiva sidor, många unga kan utforska sin identitet och sexualitet. Men faran ligger också i att en del personer blir så fångade i sin Internetvärld att de förlorar sig i den totalt. Internetavataren (din idealiserade självbild) och ditt verkliga jag kolliderar och flyter ihop på ett vis som gör att du tappar fattning om verkligheten så att säga. Därför jag tror många säger IRL (In Real Life). Men avataren är INTE du oavsett om du vill eller tror det, det är din fantasi om du.

Men jag kan säga såhär som en av dem som varit fångad av Internet, främst chattrum och liknande på den gamla goda tiden innan Facebook och andra nymodigheter (Facebook är kokain i jämförelse med coca cola tror jag för idag blir folk så stressade av att de måste framstå som så lyckade med konstanta statusuppdateringar och framgångar visar forskning så var det inte på min tid). Det blev beroendeframkallande att önskan att vara där blev större än önskan att stänga av datorn. Men när jag tog mig ur mitt Internetberoende insåg jag att grafiken är riktigt bra utanför datorvärlden. Alltså livet är mycket bättre, det går att överkomma social fobi eller liknande och människor är inte så dömande som man kan tro. Jag är lesbisk och helt ute och det är ytterst sällan jag möter negativa reaktioner emot det. Jag och min kärlek kysser varandra helt öppet och kramas så som alla andra nykära gör. Men det fanns perioder då det var enklare att bara “chatta” eller posta på forum. Idag förstår jag inte hur jag under längre perioder hellre kunde välja ensamhet än att faktiskt leva och träffa andra.

Så jag vill säga till alla er som läser detta, lev utanför Internet istället. Internet är ett verktyg inte en livstil eller en plats att spendera huvuddelen av ditt liv på. Det är inte en plats att vara elak på heller för att människor har faktiskt känslor även om det är svårt att se det. Vissa individer utvecklar vad jag skulle vilja kalla för Internetpsykopati. De tappar alla begrepp och förstånd, deras moral fullkomligt kroknar så fort de slår på datorn och kopplar upp. Utanför är de ganska snälla och försiktiga människor men i skydd av vad de tror är anonymitet är det som garderoberna till alla deras mörkaste sidor tittar fram. Lite som jag och alkohol, jag blir inte mig själv när jag dricker jag blir riktigt knäpp och i perioder rent av farlig. Det är samma sak och botemedlet är detsamma, sluta. Men problemet är också detsamma ofta fattar man inte det själv att man har problemet.

Jag är inte intresserad av att sitta och bråka med någon på Internet längre, eller ens diskutera egentligen. Den här bloggen är ett verktyg för mig att ventilera och skriva av mig. Internet och datorer har inte mig kring en fotboja som det verkar som många andra har på olika forum. Vissa näthatare verkar spendera varje vaken timme framför datorn så som exempelvis den exempellöst sjukliga mrsmagoo på Flashback. Lusten att snoka i och skvallra om andra människors liv är så stor för att hon helt enkelt saknar ett eget verkligt liv, hon är fångad som en liten slav bakom sin skärm arma människa.

Dags att sova nu, sängen och mys med min gosiga kvinna väntar. 🙂

Fin Jul och nyår med fina vänner samt underbar flickvän

Julen löpte fint med middag hos min jättesöta flickväns föräldrar. Vi åt så vi sprack av julmaten och jag provade lite allt möjligt på julbordet saker jag alltid vägrat äta och en del överraskade. Det var ju gott liksom. 😉 Min älsklings föräldrar är jättetrevliga och omtänksamma människor med en rakhet och normalitet man bara kan förvänta sig från de som uppfostrat min kärlek. De påminde lite om mina föräldrar med alla deras goda egenskaper.

Därefter firade vi alkoholfri nyår några dagar senare hos våra gemensama vänner. Eftersom jag är alkoholist och vill inte dricka var det väldigt fint och omtänksamt att vi ordnade det så. Vi åt gott och hade jätteroligt därefter tittade vi på fyrverkerierna, alla idioter som fullkomligt bränner upp pengar, kunde man bara tänka. Vi hade inte köpt en enda raket eller smällare.

Det var väldigt fint och hemtrevligt. Hjärtat mitt jag älskar verkligen dig och det liv vi börjar ha tillsammans. Det är så fint att vara nära och med dig, vi är ett team i allt. 🙂 Många pussar.

Efter häktet hade jag en sorgeperiod som varade väldigt länge, därefter framåt sommaren en väldigt ilsk period för att nu glida in i normalitet och positiva känslor igen. Ungefär som det var innan polisen kom den ödesdigra natten femte september 2011 och anhöll mig mord (varefter jag åtalades för griftefridsbrott av varierande slag) men allt är numera bättre. Bättre flickvän, bättre vänner och bättre liv. Även om jag aldrig kommer förlåta och kommer under resten av mitt liv göra allt jag kan för att ge igen. Den jag VAR dog innan (och därför vill jag låta liket av den jag en gång var få ligga ifred), den jag kommer bli kommer vara starkare och bättre än någonsin. Jag vet vad jag vill och vad jag förtjänar. Det kan jag få, allt jag vill och med min kärlek vid min sida kommer det bli så bra igen.

Älskar dig hjärtat. 🙂

En låt för oss: http://www.youtube.com/watch?v=2bbg16XUeZg

Skelettkvinnan © 2013 Frontier Theme